Ambulans ryckte ut – blev sönderslagen

Det är ett stort hot mot allmänhetens säkerhet när blåljuspersonal attackeras. Dessutom ska ingen känna sig otrygg när man utför sitt arbete. Det brukar sägas i dessa fall att ”det kan aldrig tolereras”, vilket är märkligt uttryck eftersom vi aldrig tolererar brott (det är därför de är brott). Det man menar är att det är särskilt förkastligt. Det håller jag med om. När man läser sådana här artiklar kan man dock få intrycket av att lagstiftningen inte ser allvarligt på dessa brott. Det stämmer inte. Av nästan samma anledning höjs röster för hårdare straff. Då kan man få intrycket av att det inte är hårda straff redan i dag. Det stämmer inte heller.

Den som attackerar eller hotar blåljuspersonal gör sig skyldig till våld eller hot mot tjänsteman (17 kap. 1 § BrB), i praktiken en kvalificerad form av misshandel/olaga hot, dvs. straffet för att göra något mot en tjänsteman är högre än om samma gärning utförs mot någon annan. Straffet är fängelse i upp till fyra år för ej ringa fall, att jämföra med t.ex. olaga hot eller misshandel där straffskalan stannar på två års fängelse. Straffvärdet är redan synnerligen högt, och hårdare straff kommer knappast ha preventiv verkan. Därtill är våld eller hot mot tjänsteman ett s.k. artbrott. Det innebär att det finns en presumtion för fängelse även när man för andra brott ofta skulle ha valt en villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Att förstöra en ambulans är förstås skadegörelse (12 kap. 1 § BrB), men det skulle, förutom att innebära ett hot mot tjänsteman, också kunna bedömas som framkallande av fara för annan (3 kap. 9 §), om faran i det enskilda fallet innebar en konkret fara för liv eller hälsa. Skulle någon rent faktiskt dö eller pga. den försenade transporten ådra sig allvarliga men, kan det aktualisera vållande till annans död (3 kap. 5 §) respektive vållande till kroppsskada/sjukdom (3 kap. 8 §).

Eftersom skadegörelse, hot mot tjänsteman och framkallande av fara för annan inte konsumerar varandra, går det att fälla någon till ansvar för alla brott. Det samlade straffvärdet skulle säkerligen hamna på minst ett år. Skulle någon skadas pratar vi minst två år och skulle någon dö är det troligen tre år eller mer. (Jag är tyvärr ingen expert på straffmätning, varför dessa siffror är något spekulativa.)

Slutsatsen är alltså att lagstiftningen redan är tämligen kraftfull och att en straffskärpning knappast skulle medföra att brotten minskade. I artikeln antyds redan det verkliga problemet, att det inte går att hitta en gärningsman.

http://www.expressen.se/nyheter/ambulans-ryckte-ut–blev-sonderslagen/